Klar för denna gången....

Sådär, ifredags så opererades jag. Läkaren berättade för maken att allt hade gått bra, så nu måste vi bara vänta en vecka eller så för labbresultatet. Är inte allt borta så tar dom livmodern med, som det känns så kommer dom att behöva det. Så nu är det bara att hoppas på det bästa.

Igår var vi på kalas, en snäll brasilianska berättade att hennes mans förra embregada (städerska) dog för 2 dagar sen i livmoderscancer, jag vet inte riktigt varför hon sa det till mig, kanske hon ville vara snäll, men jag kände mig jäkligt olustig.....


Här knallar det väl på ganska bra, jag försöker att inte tänka på allt men det är ganska oundvikligt, för jag kan inte sticka under stol med att jag är jäkligt rädd. Tankarna på om jag riskerar att dö finns där hela tiden, jag har gjort upp en plan för maken om så skulle ske så han kan ta hand om barnen. Jag har funderat mycket på detta att leva ett livmoderslöst liv, för på något sätt så är livmodern det kvinnligaste jag har - det är den som gör mig till kvinna! Så om den försvinner vad är jag då?

Känns som om jag måste sätta upp mål för mig själv efter detta, för nu lever jag dag för dag, och det känns inte bra.

Maken fyller år på torsdag, alla presenter köptes i sverige när vi var där, så nu behöver jag bara komma på mat, och det får bli typ pizza så är alla glada.

Nä, nu ska jag kolla runt lite innan det är dags att påbörja middagen till i kväll, minis gudmor är och hälsar på från finland, så dom ska komma på middag...