Har du en vän som är på väg att flytta ut från Sverige med sina barn?
I så fall, tänk på vad du säger till den vännen.
När vi bestämde att vi skulle flytta till Brasilien så var vår flicka 6 månader och när vi flyttade så var hon 9 månader. Vi tycket att detta skulle bli ett jätteroligt äventyr för oss alla, men när vi annonserade detta för våra vänner fick vi inte samma glädje tillbaka som vi själva kände. Reaktionerna var inte direkt skojiga, våra tjejkompisar sa rakt ut :
" men xxx kommer ju att bli dum".
Jag: Vad menar du med det?
vänner: Jo, men hon kommer inte att få ett riktigt språk, ingen tillhörighet och bli rotlös hela livet. Och hon kommer inte att kunna utvecklas normalt, hon kommer alltså att bli dum.
Jag: men se till det positiva, hon kommer att lära sig 2 språk, 2 kulturer och få ett fritt sinne.
Vänner: nej, så kommer det inte att bli!
Och där var det punkt.
Dessa samtal sårade mig väldigt mycket och idag undviker jag dessa vänner.
Nu är min flicka 5 år och har bott här nästan hela sitt liv. Hon vet att hon är svensk men hon känner sig som en brasse. Hon talar perfekt portugisiska och svenska, hon räknar till 100 på båda språken, hon försöker lära sig att skriva på båda språken för att hon vill. Hon kan knyta skor och är en baddare på att skala morötter - det vill säga, hon är en normalt utvecklad tjej och inte det minsta dum!
De sista året har jag inte tänkt så mycket på att vi är 2-språkiga i familjen, för det är normalt för oss. Men idag så ringde maken (han är i sverige på jobb i 2 veckor nu), först pratade 5 åringen med honom sen fick jag prata. Det första han sa var " När man har varit iväg från xxx i några dagar och man pratar med henne så hör man hur hon bryter" - detta sårade mig djupt!
Ok att hon bryter men än sen då! Hon talar 2 språk varav det ena väldigt mycket mer än det andra, skolan är bara på portugisiska, så det är naturligt för henne att bryta lite, men VARFÖR ska det påpekas? Om vi flyttar till sverige igen så kommer hon att korrigera talet och då kommer hon att bryta på svenska när hon pratar portugisiska.
Min första tanke var " kommer hon att bli mobbad när vi flyttar till sverige igen" - i så fall vill jag inte tillbaka dit.
Och jag är ganska övertygad om att hon kan mer än andra 5-åringar i sverige - så det så! *morr*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Min son bryter starkt pâ svenska men vi lever i frankrike, hans pappa är fransman, han gâr i fransk skola. Jag är den enda som pratar svenska med honom. Däremot förstâr han bra svenska och det räcker för att han kan ha utbyte med den icke fransksprâkiga familjen i sverige, dvs kusiner, morföräldrar etc. Jag tycker att det är viktigare att barnen behärskar ETT sprâk ordentligt sâ att de har en bra grund att stâ pâ. Tack för titten i din blogg.
Sant, men mina barn behärskar båda språken lika bra, men dom bryter. Min 5-åring översätter ord åt mig, det är hennes nya lek :)
Växte själv upp som barn i Brasilen på 70-talet där jag gick i en amerikansk skola. Mao, jag pratade engelska i skolan, portugisiska med kompisarna och svenska med föräldrarna.
Erkänner att jag hade lite svårt med stavningen när jag kom tillbaka till sverige och började 9:an (som du vet så stavar man som det låter på portugisiska). Men jag vill påstå att jag hade större ordförståelse än "normal svensken" efter som de "svåra" orden oftast kommer från latin.
Jag är jätte glad över att jag har portugisiskan som ett extra modersmål för det har hjälpt mig senare i livet med både spanska och franska.
Jag är helt säker på att dina barn kommer att behärska flera språk
Tack!:) din kommentar gjorde min dag...Kul att höra om barn som växt upp "ute" och som nu är vuxna.
Skicka en kommentar